söndag 30 juni 2013

Har jag plats i huvudet för detta?


Jippi!! 
Nu har jag dem! Nu ligger de här på köksbordet och bara väntar på att jag ska öppna dem. Hmm, vad ska man börja med? Och nästa fråga - har jag plats i huvudet för allt detta? 
Jag menar, grundkurs i statistik - hur upphetsande låter det? Men det är ju så klart bra att kunna om man nu ska bli en sjujäkla bra administratör, men jag tror att den boken kommer hamna lite sist på min "Vill-hemskt-gärna-läsa-i-sommar"-boklista! 

Annars har jag precis hittat tillbaka till romaner igen. Jag är periodare när det gäller att läsa. Stundtals så avverkar jag böcker på löpande band och under resten av tiden, hittar jag böcker som jag ska "läsa sen". Pocketböcker ramlar ur min bokhylla, så jag måste faktiskt rensa lite då och då. Så lästa böcker delas upp i "Behålla" och "Göra av med" och så hamnar de i olika skåp ovanför garderoberna. Jag tror att jag ska passa på att återuppliva en idé jag läste om för flera år sedan. Man placerar ut pocketböcker lite överallt, i folks cykelkorgar, parkbänkar o.s.v. På boken står det en liten lapp om att detta är en bok som vem som helst får ta, läsa den och gärna lämna den vidare. Jag minns inte var jag läste om detta eller i vilket land det hade startat, men jag gillar idén. Jag tycker den är toppen!! Än har jag inte vågat, tänk om någon ser mig och ringer polisen som ger mig böter för att jag skräpar ner?? 

Jag får väl smyga ut i mörkret och lägga ut mina böcker. 
Ja, som en superhjälte i cape och tights med ett stort B på bröstet - 
Book Woman, to the rescue!

Avig Maria, det är jag det!


Så, när vi nu vet min bakgrund, så fortsätter vi.
Idag har jag handlat de böcker som kommer behövas inför det sista året i skolan! Det är himla bra att lära känna någon i klassen över som man kan köpa böcker av. Och det är ju så skönt att få dem så här tidigt så jag hinner läsa in mig innan skolan börjar i höst - äntligen ligga steget före! Terminen som gick nu började ju med min knäoperation som satte en del käppar i hjulet för mig, så våren blev ganska stressig i slutet. Det är inte lätt att plugga heltid och vara ensamstående också, hade jag visst det jag vet idag så hade jag.... antagligen gjort samma val ändå!  

Det är världens coolaste känsla att veta att jag har ett år kvar i skolan! Jag har redan gjort halva tiden - ett år gånget, ett år kvar och sen har jag ett helt nytt yrke i ryggsäcken! Ett yrke där det finns arbetsmöjligheter, en chans till ett jobb, ett "riktigt" jobb! Och känslan av att veta att jag gjort det, jag har tagit tag i mitt liv och gjort det som behövdes för att jag och Mini-Mannen ska få det bättre, den känslan kommer leva kvar i mig för resten av mitt liv! Jag kommer vinna mot oddsen! 
Och folk undrar hur jag kan le så mycket varje dag? Är det inte uppenbart? 
Livet är ju fantastiskt!


För flera, flera år sedan, innan jag var mamma och studerande, så bodde jag i Göteborg. 
Jag kämpade fortfarande aktivt med en av mina kroniska sjukdomar. Endometriosen (går att läsa mer om här) och jag var absolut inte vänner och jag hade fortfarande svårt att acceptera och lära mig leva "med" sjukdomen istället för att "vara den". Jag kämpade fortfarande emot med näbbar och klor, försökte fortfarande leva mitt liv som jag var van att leva det, inte leva som jag kunde leva det. Då, helt plötsligt, slutade mina ben fungera.
Jag ramlade ihop i en liten hög på vardagsrumsgolvet i en lägenhet på Hisingen i Göteborg. 

Jag har aldrig tänkt på hur kallt ett parkettgolv kan vara, förrän jag låg där. Eller hur hårt det faktiskt är. Jag har heller inte funderat på hur förlamad man blir när man inte känner något från midjan och ner. Jag kände inget tryck mot benen och golvet, jag kände bara hur ena sidan av bröstkorgen kändes mot parketten, hur kall kinden blev mot det kalla golvet, hur orkeslösa mina händer var när de försökte dra hela min kropp framåt. Jag var 24 år gammal och trodde jag hade förlorat mina ben för alltid.

Och jag bad.
Jag bad till Gud om värme, om att få ork att dra mig till soffan, om att nå telefonen, om att någon skulle ringa så jag kunde be om hjälp. Jag bad till och med om att mitt ex skulle komma förbi och hitta mig, bara så jag fick hjälp. Jag vet inte hur länge jag låg där, men jag uppskattade tiden till ca en timme när jag väl kunde komma upp i soffan. När jag hävt mig upp, började benen komma tillbaka men var blytunga och det tog ca en timme till innan jag kunde röra dem igen. 

Då bestämde jag mig! Jag höll telefonen i min hand, började sakta få upp värmen och senare somnade jag. Men precis där och då, bestämde jag mig! Varje dag är en gåva, varje minut händer det saker som kommer påverka mig och jag kan välja vad jag gör med den kunskapen. Jag kan välja att bli bitter och gnällig, förbanna livet och allt jag inte kunde göra, eller så kan jag le! Jag kan se regn som en möjlighet för gräset att växa, jag kan se blåst som ett skäl att få ligga i soffan under en filt och mysa. Jag kan se sol som ett sätt att fylla kroppen med D-vitamin, och jag kan se utmaningar som något som kommer stärka mig! 

Vet ni vad jag gjorde efter detta?
Jag anmälde mig till att dansa balett, på en dansskola i Göteborg.

Och benen? De fortsatte krångla, tills jag fick reda på att jag hade cystor som tryckte på nerverna i benen, därför slutade de fungera. Jag blev opererad igen, men fick permanenta nervskador och har idag RLS som ser ut som ep-anfall.
Men dansa balett - det gjorde jag! 
Och nu har jag bara ett år kvar i skolan!
Livet är fantastiskt!


lördag 29 juni 2013

Den om att tänka färdigt och göra upp en plan


Nu vet jag! Nu har jag tänkt klart! Så här är det;

Jag är den där som skrattar för högt, alltid lyckas fatta skämten sist, säger konstiga saker som jag ganska ofta får äta upp senare. 

Jag är lite för bred om höfterna, har för stora lår, ett hår som lever sitt eget liv och ögon som skiftar färg från gröna till bruna. Jag driver två bloggar, en om singellivet och denna. Jag har varit arg, ledsen, förtvivlad och "glad" över att mitt förhållande sprack, men aldrig förvånad. Jag hittar inte rätt i dejtingjungeln eller så har jag bara blivit för kräsen och bekväm på "gamla dar'". Jag ska fylla 38 och kämpar ständigt med min vikt. 

Jag föddes med ett födelsemärke på sidan av ansiktet, ett eldsmärke, eller som det senare blev känt som; "The Curse"! Märkt redan från början att gå min egen väg, alltid sökande efter godkännande, tillhörighet och min plats. Jag är också multisjuk. Jag har fyra och en halv kronisk sjukdom, som ställer till det, som lyfter mig och som är mitt kors att bära. Det är också en perfekt undanflykt för folk som inte orkar lära känna mig ordentligt. Efter en knäoperation i januari som inte blev så lyckad, så är jag även deltidshaltande.

Jag har världens bäste son, som ibland driver mig till vansinne! Han har varit tågångare sedan ett års ålder och höll på att hamna under skalpellen för att förlänga hälsenorna, men det blir skenor istället som vi hoppas ska hålla honom borta från operationsbordet. Han har även patent på det enda rummet i vår lilla lägenhet, som har dörr om vi inte räknar med toaletten (och det gör inte jag). Detta i sin tur, betyder att jag inte har sovit en hel natt sedan vi blev med katt, lite hastigt och lustigt och ibland inte helt genomtänkt. Han är älskad över molnen men ligger hela tiden på gränsen till att få bo på balkongen, eftersom han anser att dricksglas är överreklamerade, porslinssaker bör ligga i bitar på golvet och att jag endast är en språngbräda för att kunna hoppa högt upp i bokhyllan kl 4 på morgonen. Katten alltså, inte sonen... 

Jag har ett år kvar i skolan, minimal ekonomi, vilket gör att jag gärna shoppar för mycket när jag kan. Men ändå anser jag att vi är värda det vi handlar, ibland måste man få unna sig lite nytt! När jag väl pluggat klart ska jag bli Hälso- och sjukvårdsadministratör, eller lättare sagt, läkarsekreterare. 

I livet är jag ärlig, känslig, älskad, ogillad, gnällig, superglad, trevlig, snäll, ironisk, glömsk och fladdrig. 
Det är dags att bloggen blir ärligare och mindre glättig, mindre tramsig. 
Så det kommer bli träning, inredning, skolan, sonen, katten, lägenheten, sorg, känslor, smärta, ironi, fladder och en lite dejtingliv. Den kommer bli mer som jag, mycket leende, med stort hjärta, med alla sidor nära och stundtals lite ledsen. 

Så, klart! Nu är vi överens, bloggen och jag! Nu kör vi!


torsdag 27 juni 2013

Den om att ha tappat både tråden, spåret, smöret och pengarna... eller nåt liknande


Ja, det är väl lite så jag bäst kan beskriva det hela. Det är precis så det känns just nu. Bloggen blir inte uppdaterad för inspirationen tryter och jag funderar på vilken väg den ska ta. Jag undrar vilken inriktning, vad jag ska fortsätta med, vad jag ska ta bort eller lägga till och det kommer nog ta lite tid. Så om jag inte finns här så mycket, så vet ni varför, jag måste bestämma mig...

Jag tror jag börjar staka ut vägen, jag tror jag börjar se vad den ska handla om, hur jag går vidare, men tills det är helt klart och bestämt, så får det vara en liten hemlis. Jag slits mellan skolan, mammalivet, singellivet, sommarjobb och den blivande karriären. Och jag tror att det är rätt innehåll, jag tror det bli en bra blandning.  
Men fram tills jag stakat ut spåret, tråden, hittat smöret och pengarna igen, så bjuder jag er på två bilder från sonens fina fina skolavslutning i Kloster Kyrkan. Och ja, killen som löst hängbiljett här ovan, det är min solstråle hela dagen det! 

Jag lovar att vi ses igen, snart, snart! Fram tills dess, så hittar ni mig på tåget, på jobbet, i solstolen och på äventyr med Mini-Mannen!


lördag 8 juni 2013

Den om en utökad balkong och doften av solkräm



Ja, jisses! Kommer ni ihåg hur den såg ut för ett par månader sedan? När snön smält och isen var borta? Tråkigt grå betong med gula räcken med gröna alger på... (Ja, algerna är fortfarande kvar, ska se om jag kan låna en högtryckstvätt någonstans och spola bort dem...)
Och nu!
Nu grönskar det, smultron och jordgubbar är på väg, blommor och lavendel doftar, spenaten mjölar och persiljan växer fortare än jag hinner äta den! Körsbärstomaterna är på gång och två extra tomatplantor har gjort sitt intåg på balkongen! Parasoll är inhandlat och likaså en svart vattenkanna så jag slipper springa med en vattenflaska och försöka vattna de torra krukorna. Och idag, idag har jag solar, liggandes i bikini på min balkong och lyssnat på grannarna när de pratade, avslappnad i solen utan någon tid att passa. En snabb shoppingrunda i morse och jag är med Baden Baden-stol och parasoll, vattenkanna och små handfläktar som jag och sonen ska använda på varma dagar medan vi pimplar saft i vår nya oas. 

Nu sitter jag här, halv tolv på kvällen, är inte trött men doftar sol och solkräm och undrar om jag vågar försöka lägga mig på magen i stolen imorgon, eller om det slutar med att jag dyker rätt ner i planteringen med benen i luften. Hmm, ja, vi får se!

Den om nationaldagen och lokala hantverkare





Hade ni en bra nationaldag?
Det hade vi! Började med att sova sent, sen gå på barnkalas med skrattkramp i magen och studsande barn som hoppade hage, ballongtrampade och slogs om studsmattan. Och så åt vi hemmagjord pizza med massor av ost och larvigt mycket glass. Och barnen åt sprang ut och in i lägenheten och jag fick förklarat för mig av en kroat, att jag visst behöver en man, annars kommer jag snart få en löjligt hög testosteronhalt i kroppen och glömmer av att vara kvinnlig. Och då fick kroaten "onda ögat" och så skrattade han ändå kraftigare.




Sen gick vi upp på stan och fortsatte kalaset! 
Fast för hela landet då. Och så såg vi inte mindre än två tv-kändisar och jag blev lite starstruck faktiskt. Med så mycket folk i omlopp är det ju nästan fantastiskt att man lyckas springa på någon man känner, men det gjorde jag, så sonen tyckte det var lagom kul att stanna varannan meter och prata. Mutade honom med att han fick välja vilken klubba han ville och då gick det bättre!

Puderrosa armband från Meija design

På baksidan av klostret stod hantverkare och gårdsbutiker och visade upp sina underbara varor. Jag föll som en fura för en dröm i puderrosa från Meija design. Hon hade gjort otroligt vackra ankellänkar också men tyvärr har jag så tjocka vader att jag måste specialbeställa! När vi var på väg därifrån så säger sonen att han ville ha ett armband han också, så vi får väl passa på att styla den unge mannen samtidigt, kan jag tänka mig! Tur att det finns en webbutik så man kan välja och vraka! 

Nu är det dags för balkonghäng i nyshoppad Baden Baden-stol!