Den om tystnad

Jag har en förkärlek till vackra kyrkor! 

De gamla är alltid vackrast och här i Skåneland finns det många vackra byakyrkor. Små, mysiga, lite slitna och med vackra detaljer. Och på något sätt kan jag känna förhoppning, förtvivlan och tryggheten från förr, när jag kommer in. Som om allas böner, tårar och glädje sitter i väggarna. 

Och det tror jag att de gör, de finns kvar, i murbruket helt enkelt.

En av de vackraste mässorna i det svenska kyrkoåret är Taize. En stund för tystnad, enkla sånger som upprepas tills de blir mer ett mantra än en sång. Ingen predikan, bara textläsning. Anna, vår underbara Anna, valde en text som jag faktiskt inte hört innan. Och den var ganska sorglig. Men hon avslutade med "...så var vakna..."

Ja, jag försöker. 

Jag försöker vara vaken. På både de små detaljerna och de stora, på de små glädjeämnena och de stora, på de små sorgerna och de stora. Mitt mål är att finnas i nuet. Hela tiden. 

Det är minsann inte lätt att vara i nuet hela tiden.

Det finns för mycket runt omkring oss som stör, ett konstant brus som hela tiden matar oss, med allt möjligt. Vi kan inte ta in mer, jag kan i alla fall inte det.

Och då är det skönt att få sitta i tystnad, tända ett ljus och få känna trygghet. 

Här kan inget nå mig, här kan inget göra ont, här kan inget såra eller störa. Här är det bara jag.

Låt tystnaden finnas i ditt liv.

Låt lugnet sänka sig.

Tillåt dig att sitta still och bara känna dig trygg.

Because you're worth it!